Det är svårt att inte bli illa berörd över hur den ekonomiska krisen slår mot människor i de hårdast drabbade euroländerna. Via tv och tidningar har vi kunnat se hur spanska familjer vräks – sammanlagt handlar det om ungefär 300000 personer – och tvingas bo i enkla husvagnar eller hos släktingar. Ännu värre ser det ut i Grekland, människor som trott de haft trygga jobb blir arbetslösa och köar vid soppkök eller tigger på gatan. Jag tror att vi som är Europavänner, och det är de flesta svenskar, känner starkt med de drabbade. Men ändå ser vi hur Europas politiker tappar opinionsstöd när de försöker försvara tanken på att EU-länderna skall hjälpa varandra.
Sverige har lånat ut 100 miljarder kronor, en enorm summa, för att rädda de krisande länderna. Skulle vi frågan mannen och kvinnan på gatan skulle de troligen göra tummen ner.
Problemet är att pengarna går till staterna som sedan betalar skulder till bankerna. Det finns inga raka rör mellan medborgarna i EU:s länder. Om EU: tanken, grundad på solidaritet, skall överleva behövs sådana raka rör mellan medborgarna i EU. Vare sig jag eller andra vill betala till regeringar som misskött sig eller till banker som tagit för stora risker. Däremot tror jag att de flesta av oss skulle acceptera ett socialt trygghetssystem på EU nivå som vi alla finansierar via medlemsavgifter till EU.
EU borde inrätta ett socialhjälpssystem på EU nivå, ett vi alla bidrar till, som gör att greker, spanjorer och andra – en dag kanske vi svenskar – får till livets nödtorft när krisen drabbar oss.
@Byli.8.init:Lars J Eriksson