I går blev det stor uppmärksamhet kring att Sverigedemokraterna i SIFO-mätningen var landets fjärde största parti. Partiet har haft liknande goda resultat i andra opinionsinstituts mätningar. Den kraftiga uppgången för partiet, plus 1,9 från aprilmätningen, får troligtvis tillskrivas slumpfaktorer. Under den månad som gått sedan den förra mätningen har inget dramatiskt hänt som kan förklara partiets uppgång.
Sverigedemokraterna är knappat en politisk dagslända även om många önskedrömmer om det. Partiet har normaliserats i och med att det blev representerat i riksdagen och försöker bredda sitt budskap. Ibland pratar dess företrädare faktiskt om annat än invandring, snarare verkar nostalgiska folkhemsdrömmar idag dominera det-var-bättre-förr budskapet.

Det mest remarkabla med Sverigedemokraterna är knappast att det i Sifo får stöd av 6,6 procent av väljarna. Snarare är det mer förvånande att partiet inte är större. Liknande partier i andra länder som gjort kritik mot invandringspolitiken till huvudbudskap brukar kunna räkna med ett betydligt högre väljarstöd. Dansk folkeparti fick i senaste valet 12,3, Fremskrittspartiet i Norge 22,9 och Sannfinnländarna i Finland 19 procent. SD i Sverige är mer amatörmässigt än systerpartierna.
Gissningsvis finns i dag en känsla av besvikelse i ledningen för Sverigedemokraterna. Partiets framgångsvåg har inte burit riktigt så långt som partiet hoppades. Dessutom har inte invandringspolitiken riktigt det laddning som partiet hoppades på. Andra frågor styr mer över väljarnas val av partisympatier.
De som oroas för att SD nu stöds av 6,6 procent bör däremot vara medvetna om att det verkliga stödet troligen är något högre än i SIFO-mätningen eftersom det är skamstämplat att säga att man stöder SD. En grupp väljare som kontaktas av opinionsinstituten mörkar troligen sin åsikt om de sympatiserar med SD.