En tes som Kristoffer Leandoer driver i essäboken "Mask - litteraturen som gömställe" är att när en författare skriver under pseudonym så har vi att göra med ett annat författarskap än det som bedrivs i eget namn. I det ögonblick som pseudonymen avslöjas så händer det något med författarskapet ifråga. Vi läser böckerna i ett annat ljus.

Så vitt jag vet är den svenska pseudonymen Tim Davys verkliga identitet fortfarande ett mysterium, medan deckarpseudonymen Lars Kepler snabbt avslöjades som Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. Det verkar inte ha försämrat försäljningssiffrorna, men all mystik runt författarskapet har skingrats.
I höstas utkom det en roman med titeln Tivoli. Den var skriven av den medvetet androgyna pseudonymen Kim Kolliander. Det skulle kunna vara såväl en man som en kvinna som låg bakom den berättartekniskt mycket avancerade boken. Från förlaget Atlas sida marknadsfördes Tivoli som "en roman som inte liknar något annat."

Sådant väcker förstås nyfikenhet. Jag har läst Tivoli och bitvis tyckt att det, om inte annat, varit underhållande läsning. En lek med könsroller, litterära förväntningar och konventioner.
Att romanen inte liknar något annat var inget överdrivet påstående. Den är av det ovanligare slaget, i alla fall för att vara en svensk prosabok och ja, den är originellt uttänkt och konstruerad. Men den fick väl kanske inte riktigt den uppmärksamhet som förlaget och författaren hade hoppats på.
Så i mars i år trädde plötsligt Erik Wijk fram i Dagens Nyheter och avslöjade att det var han som låg bakom pseudonymen Kim Kolliander.

Erik Wijk förklarade sina intentioner: "Jag har tillåtit mig att experimentera. Efter ett kvartssekels skrivande – ett dussintal böcker om stora krig, lokala kravaller och familjära konflikter – ville jag lämna fackprosan och gå över till fiktionen. (...) Jag ville utnyttja fiktionens fulla potential – som fantasi, uppochnedvändare, utopi, något annorledes."

Erik Wijk uppgav också att en könsneutral pseudonym skulle bidra till boken befriades. "Läsaren kunde fullt ut delta i bokens lek med roller och förväntningar."
Då infinner sig förstås frågan vad som hänt med boken nu, när han "kommit ut". Ja, för något har hänt. Författaren är inte längre en hen utan en han – Erik Wijk. Och vid en omläsning av boken kommer det, vare sig jag vill det eller inte, att färga av sig på läsningen. Visst går det att hävda att texten lever sitt eget liv och att det i grund och botten är likgiltigt vem som skrivit den. Men i just det här fallet var pseudonymen en del av romanens koncept.

När Nikanor Teratologen som var pseudonymen bakom "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" avslöjades som Niclas Lundkvist gick en stor del av intresset förlorat från etablerade mediers sida. Eftersom det också i media avslöjades mindre fördelaktiga saker om mannen bakom pseudonymen tog författarskapet viss skada. Även om det i sak inte förändrade romanens kvaliteter. Driften att träda fram kan förstås vara stark, men jag vill ge Leandoer rätt i att pseudonymer oftast mår bäst av att inte bli avslöjade.