I och för sig kan det vara än mer avslappnande att ladda upp inför den kommande arbetsveckan med hjälp av en söndagsfilm. Gör man ändå valet att titta på en politisk debatt är det oavsett eventuella partisympatier en intressant studie av retorik och kroppsspråk.

I kategorin kroppsspråk och ansiktsuttryck som signalerar arrogans mot sin motståndare är tipset: ödmjukhet är något en statsman oftast har att vinna på.
Sedan har vi den knepiga balansgången som varje debattör måste vandra; den att avbryta eller tillåta sig avbrytas. Det finns en publik som tycker det framstår som tjafsigt att höja rösten för att tala till punkt och det finns en publik som tycker att det ger ett mesigt intryck att inte ta sig utrymmet.

Slutligen går det att konstatera att två timmars partiledardebatt mitt i mandatperioden knappast lockar någon stor tv-publik, men det är ett behjärtansvärt initiativ av public service. Problemet är att en allmänpolitisk debatt med representanter för åtta riksdagspartier aldrig lyckas djupdyka och klargöra sakfrågorna.

Tittarvärdet och demokratin i stort skulle må bra av att köra en tv-debatt med ett enda ämne. Ett sådant upplägg skulle kunna öka pressen på partierna att leverera mer förslag på konkreta lösningar. Det skulle bli allt för avslöjande om det under två timmars debatt om ungdomsarbetslöshet endast skulle levereras repliker om problem och vem som är skyldig till problemen.