Det samlade intrycket från publik och media är att han klarade sig väl. Han är ingen "rolighetsminister" men det är det å andra sidan ingen annan i församlingen som är. Han är möjligtvis på gränsen till tråkig, men det framstår mer som ett förtroendeingivande lugn.

Att statsminister Fredrik Reinfeldt skulle varit extremt dryg och arrogant mot sin nye huvudmotståndare var något som endast kvällstidningsjournalistiken lyckades se (och möjligtvis några av de som fått socialdemokratin genom modersmjölken).

Partiföreträdare för de mindre partierna klarade sig trots allt hyfsat väl i skuggan av det två stora. Ingen glänste men det var heller ingen som föll platt. Jonas Sjöstedt var den som visade störst hetta. Men en konstant upprördhet blir slutligen också tröttande. Annie Lööf lät mer äkta än på länge. Det var mindre klyschigt och hon visade mer engagemang.

I korthet var det som framkom av debatten att det i nuläget inte finns en samlad rödgrön opinion. Löfven lämnade ett öppet svar om vilka som kan tänkas komma ifråga för att bilda en eventuell regering. Det framgick också att Socialdemokraterna och Moderaterna i stora drag är ganska eniga. Men medan Löfven ändå pratade om vissa skattehöjningar är alliansens inriktning fortsatta skattesänkningar när utrymmet tillåter.

Alliansen kan med all rätt att tala om att man genom ansvarsfull politik sett till att situationen för Sverige är så god som den är, trotts att omvärlden konstant skakas av ekonomiska kriser. Men Reinfeldt skulle i sin retorik vinna på att betona att det ändå är en förlust med varje person som står utanför arbetsmarknaden. Kanske kan han återanvända Göran Perssons gamla slogan – "stolt men inte nöjd".