Fibes, oh Fibes slog igenom på den svenska pophimlen 2003 med singlarna "One hour baby" och "The city"s got no boulevards" och har sedan dess skämt bort Sverige med "bombastisk pop" som sångaren Christian Olsson själv vill beskriva bandets musik. Fram tills nu.
– Nu när vi gjort "Album" ville vi tillbaka till där vi började en gång. Med lite mer här-och-nukänsla. Lite mer avskalat. Lite mer naket.

Jo, "Album" låter både mindre och mer än förr. Mer avskalat men pampigare arrangemang mellan varven.
– Det ska höras åt vilket håll vi vill komma på en låt, antingen mycket eller lite. Inget mellanläge. Vi har jobbat med Pontus Winnberg (Miike Snow) som producerat hela plattan och han har verkligen förstått var vi vill komma.

Ja, det är lite Miike Snow- sound på albumet måste jag säga.
– Jo, man hör det väldigt tydligt på en del melodier, trummorna och egentligen hela arrangemangen.

Men Christian vill också ge plattan ord som "melankolisk", "själfull" och "personlig".
- Jag tycker den ger känslan av att vi spelar i vardagsrummet, och så är det personliga texter förstås. Vi har mognat mer som både musiker och människor, vi har inte polerat bort saker som vi kunde göra förr.

Hur ser du på hela albumformatet i dag?
– På ett sätt är det synd med dagens digitalisering, mest för att helheten försvinner om man ser till ett album som en fysisk konstform. Samtidigt vill jag inte var utan digitaliseringen heller, den för också med sig mycket fantastiskt som lättillgängligheten. Men tanken med vårt upplägg av "Album" var just att hylla formatet och satsa på helheten.

Ni firar tio år som band nu. Vad är den största utvecklingen inom Fibes, oh Fibes under alla år?
– Jag tycker att vi alla tre gjort en jättepersonlig resa. Alla har vuxit upp samtidigt som vi har kvar ganska mycket av samma sinnesstämning som vi hade när vi började. Men vi är nere på jorden allihopa, vi har ingen stjärnhybris. Det är jag verkligen glad för kan jag säga.

Ni har ingen speciell gäst på nya plattan? Tidigare har ni bjudit in både Björn Skifs och Kim Wilde. Finns det ingen ni skulle vilja dra in i studion?
– Nej, faktiskt inte. Vi tycker att vi gör det bra själva.

Och det där med stjärnhybris, sa du?
– Haha, nej men, okej. Hade Phil Collins hört av sig och frågat om han fick lägga lite trummor på en låt så hade vi väl kunnat leva med det.

Så generöst! På tal om något helt annat, du har bott i Lund?
– Ja, jag flyttade till Lund 1997 och bodde där i ett år ungefär. Jag började på civilekonomprogrammet med fransk språkriktning.

Oj, det låter svårt?
– Jo, det var det också, så därför hoppade jag av efter ett år, haha. Men jag har alltid tyckt att franska är ett sådant vackert språk, och har varit mycket i Frankrike. Jag såg väl lite naivt framför mig hur vi satt där och gjorde franska saker som att dricka vin och så. Någon gång vill jag ta tag i franskan igen. Jag kanske ska börja på en kvällskurs?

Ja, det tycker jag. Du får väl köra lite mellansnack på franska så länge. Ni ska ju ut och spela mycket framöver?
– Ja, vi har varit ute en sväng redan och fortsätter under sommaren och till hösten, då har vi en massa bokningar och spelningar på gång. Det känns verkligen som vi har blivit ett bra liveband, bättre än någonsin. Allt faller på plats när vi står på scen.