Två år har nu gått sedan Frida började på materialet till "To the soul". Hon hade precis packat sina resväskor och flyttat till Paris och ägnade sig de följande nio-tio månaderna åt att skriva och göra kompositionen.
– Jag har alltid haft en dröm om att flytta till Paris. En dag såg jag ingen anledning till att inte göra det så jag gjorde helt enkelt slag i saken.

Frida Hyvönen ångrar sig inte en sekund över valet. Men hon har fortfarande kvar sitt hus i Flarken i Västerbotten. Trots att Paris egentligen är rena motsatsen till lilla Flarken med knappt 300 invånare tycker hon inte att Paris satt en ny prägel på sin musik.
– Det är många som tror det, men jag är ju fortfarande jag. Däremot är det betydligt lugnare och tystare i Flarken så när jag bor där blir jag effektivare, det finns ju inte så mycket att göra till skillnad från Paris som är en väldigt rik stad musik- och kulturmässigt. Där finns det alltid något att göra.

Albumet spelades sedan in förra året i Stockholm tillsammans med Jari Haapalainen. – Vi spelade in de flesta låtarna live. Det är det naturliga sättet tycker jag, allt annat känns onödigt. Det händer något mellan två musiker när man spelar, det blir en magi som uppstår i stunden.

Dina texter är som små berättelser. "Farmor" handlar om hur hon och du brukade spela Canasta när du var liten. Är du bra på det?
– Nej, inte nu. Men jag kan säga att jag var en jäkel på det när jag var liten. Jag slog ju farmor ibland! Men det var okej ändå, det var hon som lärt mig det så hon blev nog bara stolt.

Har du fler personer du vill hylla och skriva låtar om så specifikt?
– Nästan varje låt jag gjort är riktad till någon, det är lite av ett grepp som tenderar att finnas med i mitt skrivande. Men jag brukar ligga lågt och inte gå in på för många detaljer eller nämna namn eller så. "Farmor var nog mer ett undantag.

När började du skriva?
– Sångtexter började jag med i 20-årsåldern, och så har jag väl skrivit någon novell i skolan. Det var nog först när jag var 25 år som jag tyckte mina texter var hyggliga.

Du har aldrig funderat på att utveckla ditt skrivande?
– Jo, många gånger. Jag vill jättegärna skriva något längre i framtiden, men jag vet faktiskt inte hur man gör, det är lite läskigt och jag hade behövt gå kurser för det.

I stället har det varit musiken som varit Frida Hyvönens uttryck genom livet. Redan när hon var tre år uppträdde hon med små egenkomponerade nummer för familjen.
– Fast det där minns jag inte, men jag brukar få höra det. Men jag började spela piano när jag var sju. Fast egentligen har pianot nog alltid varit min variant av lägereldsgitarren. Det är ett bra kompinstrument.

Du blev ju rejält hyllad när ditt debutalbum "Until death comes" släpptes, hur känns det att höra det albumet nu när du släppt ytterligare två?
– Som att "To the soul" är en ganska bra fortsättning på både "Until death comes" och "Silence is wild". Jag kan säga att jag inte lyssnat på mina gamla skivor sedan de kom ut. Men så gjorde min kompis ett eget releaseparty för mig inför detta albumet där hon spelade alla mina gamla låtar också. Det var faktiskt väldigt kul att lyssna på dem.

Vad är den största skillnaden då och nu?
– Jag hör på min röst att jag blivit äldre, att jag vågar sjunga ut mer. På första skivan var jag lite blygare, lite mer hemlig och flickaktig. Nu har rösten mognat. Men jag tycker det är något fint med det, att lyssna på sina gamla grejer ibland. Och jag kan ju säga att det lät betydligt bättre än jag minns det.