Det var givetvis inget undantag igår. Och det lär knappast bli det idag heller. Så snart populäre och frejdige Russell Harris traditionsenligt slog in sina mannar - och kvinnor - i Richard Strauss Also Sprach Zarathustra i går eftermiddag började publikhavet gå  i vågor. När sedan De Tre Tenorerna gjorde entré och klämde i med spanjoren José Padillas festliga  Valencia steg temperaturen ytterligare några grader.

Men sen svalnade det betänkligt, tyvärr, i och med att svensktoppsstjärnan och Let's Dance-idolen Jessica Andersson tog estraden i besittning. Kanske var hon, trots alla framgångar under de senaste åren, lite nervös? Att sjunga med en stor orkester är inte det lättaste, om man är van vid att ha lite färre musikanter omkring sig. Under alla omständigheter nådde hon inte ut riktigt som hon förmodligen hade tänkt sig. Men hon tog skadan igen under konsertens andra halva i och med att hon fick sjunga sin stora succé I Did It For Love, med vilken hon låg på Svensktoppen i hela 98 veckor. Då visade hon klassen.

En som var lugnet själv var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, som berättade att han nu är återbördad på riktigt till Skåne igen. Närmare bestämt till Bjärehalvön. Han sjöng både om Skomagare Anton, sin kära, 30 år gamla, Änglahund och lite till, och han gjorde det helt oemotståndligt. Det går helt enkelt inte att motstå honom. Han bjöd till och med på en duett tillsammans med Marianne Mörck. Även hon en fantastisk människa, förresten. I pausen frågade någon: ”Den där Marianne Mörck, kan hon allt?” Svaret blev ett kort och koncist ”Ja”. Marianne sjöng förstås också ett par sånger utan Hasse, bland dem Tom Jones-örhänget ”Love Me Tonight”, som drog ned en av konsertens allra längsta och ljudligaste applåder. Åtminstone under lördagens eftermiddagsföreställning. Starkaste konkurrens hade hon av De Tre Tenorerna och deras häftiga version av den drygt hundra år gamla mexikanska sången Cielito Lindo, som tycks ha ett evigt liv.

Orkestern då? Jo, den lät bättre än på mången god dag med ett extra plus för brasset, som spelade med en suverän precision. Lite trist dock att ljudkvalitén inte var den allra bästa. Under konsertens första avdelning ekade det och skrällde lite väl mycket, vilket gick ut över såväl musiken som sången. Men det rättade till sig så småningom.
Så när De Tre Tenorerna bjöd på sitt operapotpurri och det, efter två och en halv timmes mycket god underhållning, var dags för den avslutande ”stora vårkavalkaden” var allt som det skulle.

Nästa gång Malmö Brandkårs Orkester visar upp sig igen på hemmaplan, närmare bestämt på Stortorget, blir på Sveriges Nationaldag, den 6 juni.