Tidigare i veckan fick Laleh Pourkarim äran att mottaga det årliga Ulle Billquiststipendiet. En stor prestigeutmärkelse, naturligtvis. Men det är förstås TV 4:s Så mycket bättre som gjort henne folkkär. Att få en sådan stämpel ses som bekant närmast som kontroversiellt i vissa kretsar där ingen är viktigare än att befinna sig i den så kallade framkanten, men det här är en artist som säkert överlever det också. Credden verkar i alla fall vara lika intakt som integriteten bland de hippängsliga. Fast ändå, det går inte att bortse från att något har hänt. Demagrofin bland publiken har förändrats. På Konserthuset lyste till stor del de tonåriga indiekidsen och det trendmedvetna folket i tjugoårsåldern med sin frånvaro Istället fyllde medelålders par med begynnande grått hår, välartade familjer och de välklädda väninnorna som annars anstränger sig för att komma iväg på Lisorna Nilsson och Miskovsky, Jill Johnson och Rebecka Törnqvist.

Frågan är förstås varför Laleh klarat att ta det här steget när så många andra misslyckas. Tja, så konstigt är det väl inte egentligen. Visserligen är hon egensinnig, det kan ingen förneka. Och visst har hon ett eget uttryck. Men samtidigt kan väl egentligen inget på repertoaren betecknas som – i brist på andra ord – konstigt. Åtminstone inte om man utan att göra några jämförelser i övrigt sätter ribban vid, låt säga Becks eller Björks mest flippade skapelser. Dessutom upplever jag att sångerskan utvecklat sitt sound och gett det en mer sofistikerad och sammanhållen inriktning. Det spretar helt enkelt inte lika mycket längre. Vilket märktes tydligt i Konserthuset. Det backande sexmannabandet bidrog med en närmast slickad ljudbild av det fylligt nyanserade slaget, som lyhört såg till att framhäva melodierna och sångerskans röst på bästa sätt.

På Konserthuset hade Laleh till och med städat undan de påfrestande nytolkningarna av gammal progg, typ Bostadsansökan och Storebror, något jag självklart är den förste att applådera. Visserligen fick Han tuggar kex en välgörande fräck behandling i fredags, men för övrigt är det enda hon i stort sett bevisat med dessa skapelser att genren rent allmänt inte åldrats överdrivet väl.

Fast för övrigt slogs man av vilken stark låttkatalog Laleh har fått ihop på bara fyra album. Inte minst numrena från senaste verket, det hårt pluggade Sjung lyste på Konserthuset. Sådant som den tralliga diskodoftande Vårens första dag, fina pianoballaden In The Comet, den småkantigt popiga Elephant och givetvis den väldigt vemodiga Some Die Young framstod tveklöst som nya Lalehklassiker i fredags.

Sedan framgick det rätt tydligt i fredags att sångerskan tagit några rätt ordentliga steg framåt som liveartist också. Hon verkade i alla fall betydligt säkrare i sin roll på scen än då jag såg henne senast för evighetslånga fem år sedan. Det finns inte några tveksamheter i uttrycket längre. Därmed kan Laleh också lita på både sig själv och publikens respons, och låta spontaniteten och öppenhjärtligheten stråla fullt ut numera. Något som givetvis fullt logiskt höjde charmnivån ytterligare denna lika personligt färgade som professionellt inramade kväll.