När Fredrik Kronkvists senaste album, "New York Elements", släpptes för ett par veckor sen anade man, att mötet med hans New York-kvartett, livs levande, skulle bli nåt alldeles extra. Och det blev det också. Inför en ung och entusiastisk publik, till stor del rekryterad från Skurups och Fridhems musikskolor, bjöd såväl altsaxofonspelande Fredrik som hans polare från andra sidan Atlanten generöst på sig själva. Redan i öppningsnumret, "Connected Souls", som också inleder nya albumet, steg temperaturen i salongen till farlig närhet av kokpunkten.

Bortsett från den inledande Kronkvist-kompositionen bjöds det under kvällen enbart på nytt och fräscht material – åtminstone nästan – sånt som lär dyka upp igen på den platta som ska spelas in som slutkläm på kvartettens svensk-danska turné. Ett undantag var "In a Sentimental Mood", som vi faktiskt hade klarat oss utan. Märkligt nog fick inte Fredrik ut något alls ur detta Ellingtonska mästerstycke, skrivet för snart 80 år sen, älskat, vårdat och ibland misshandlat av all världens jazzsaxofonister.
Annars var Fredrik på ett lysande spelhumör och bjöd genomgående på högkvalitativt spel. Det var en sann fröjd att ta del av hans orädda, och i bästa bemärkelse amerikanska, attityd. Full satsning alltså – bära eller brista. Men det skulle givetvis aldrig ha hållit, om det inte vore så, att den gode Kronkvist från Sergels väg i Malmö, förutom oräddhet, också besitter massor av kunskap, ambition och begåvning. Åtskilligt mer än de flesta andra i branschen. Ibland låter han som en sentida Cannonball Adderley på grönbete, full av entusiasm och svängglädje och med ton och teknik som torde göra hans instrumentkollegor utom sig av avund.

Vid den välljudande Steinwayflygeln satt Aaron Goldberg, en för många färsk bekantskap, men ett namn man inte kommer att glömma i första taget. Hans tekniska, lyhörda och ofta humoristiska spel var en fröjd för bägge öronen. Temperamentsmässigt passade han Kronkvist perfekt. Och i basisten Reuben Rogers och trumslagaren Gregory Hutchinson hade han två vapendragare som förstod honom perfekt. Samspelet var snudd på telepatiskt. Det enda i de bakre regionerna man möjligen kunde gnälla lite över var Rogers soloinsatser. De var lite för många och inte särdeles intressanta. Ska man nödvändigtvis gnälla, så kan man kanske också tycka, att ett trionummer, där Goldberg fick visa upp sig i helfigur skulle ha smakat fint och skapat lite omväxling i konfekten.

Snart börjar festivalsäsongen. Fredrik Kronkvists New York Quartet skulle vara en hit i programmet på de flesta ställen. Utåtriktad, positiv och svängig jazzmusik av tidlöst slag. Kan det bli mycket bättre?

På torsdagen gästar Fredrik och hans New York-kompisar Underground i Lund och på lördag får publiken på Jazzhouse Montmartre i Köpenhamn chansen att höra den fina Kronkvistska kvartetten.