Tre historier från 2000-talet behandlas. Folkpartiets dataintrång hos Socialdemokraterna, spelet om FRA-omröstningen 2008 samt de interna striderna i SSU som ledde till omfattande medlemsfusk. Gemensamt för dessa historier är att de handlar om interna bråk, interna kulturer och räfst- och rättarting i de egna leden.

Även om dataintrånget skedde mellan två partier ligger fokus på den kultur som rådde inom Folkpartiet som möjliggjorde att en pressekreterare på ungdomsförbundet försåg partitoppen med socialdemokratiska dokument. Nilsson finner stöd och referenser i psykologiska experiment och teorier när han beskriver vad som driver politiker att spela det smutsiga spelet till och med mot de egna partikamraterna. Vilket känns som ett nytt grepp i alla fall i beskrivningarna av svensk politik.

Bilden som målas upp är inte vacker. Men å andra sidan är inte politik alltid vackert. I sina stunder kan politik vara som en bal på slottet, alldeles underbart. Andra gånger spelas det fult och då sätts människor under oerhört stark press vilket inte är vackert.

Boken blir, medvetet eller omedvetet, en uppgörelse med det starka svenska partiväsendet. Jag ser den i alla fall som ett bevis på att vi behöver starkare personliga mandat för de folkvalda på bekostnad av benhård lojalitet med det egna partiet.